TL;DR: Är det värt (eller ens möjligt) att skaffa en hund om man är student och bor på 20 m2 samtidigt som man mår fruktansvärt dåligt och har svårt att ens ta hand om sig sälv?
Hej!
Som ni förhoppningsvis förstår av rubriken funderar jag på att skaffa en liten jycke. Har alltid varit störtförtjust i hundar och alltid velat ha en. Jag har däremot alltid rationaliserat bort det pga av pälsdjursallergi och det faktum att det är ett stort commitment, kostnad och krångel med just det. Nu har dock förutsättningarna förändrats. Jag har varit i en flera år lång depression som sedan sensommaren blivit allt mer intensiv.
Jag har känt mig väldigt ensam, värdelös, oduglig och haft svårt att ens ha motivation att ta hand om mig själv. Trots att jag alltid haft svårt att ta ansvar för mig själv har jag alltid haft en väldigt stark pliktkänsla när ansvaret har varit gentemot andra. Det känns spontant som att en hund skulle aktivera mig och göra att jag faktiskt kunde ta ansvar för något samtidigt som en social, lekfull och lojal krabat som visar en ovillkorlig kärlek skulle lätta det emotionella trycket en del.
Som det ser ut nu bor jag i studentkorridor på 20 m2 och har en halvkass inkomst (studiemedel). Den ekonomiska framtiden är inte heller säker med tanke på att jag fått ett preliminärt avslag på en 4 månaders lång sjukskrivning och i praktiken ligger ett helt läsår efter med studierna (skulle krävas ca 40hp för att få tillbaks CSN utan sjukskrivningen). Den hundras jag funderar på är dock väldigt liten och klarar av att leva på en sån liten yta. Däremot är kostnadsfrågan relevant. Som jag förstått det är omkostnaderna för en liten hund ca 1000-1500kr i månaden (inkl. mat, försärkring, och annat man behöver köpa in). Det är inte optimalt men fungerar om man prioriterar sina inköp rätt.
Den stora frågan är egentligen om detta är ett klokt val att göra just nu. Kan detta bara vara en manisk episod och kan det rent av göra att mitt mående blir sämre? Spontant känns det som att kravet på kunna ta ansvar för någon annan än sig själv, den emotionella stimulans och kravet på att aktivera sig (rasta hunden, ge den motion, leka med den etc.) skulle ge en passivt sängligande och suicidal dåre någon mening med att fortsätta leva (kanske till och med börja må bättre)?
Vad säger ni om detta? Står i valet och kvalet och som ni kanske förstår är det inte ett lätt val att göra. Jag har försökt ge en sammanfattad bild av läget men kan svara på frågor om det hjälper er att komma fram till en slutsats/ge kvalificerade tips. Man skulle väl kunna adoptera bort den om det inte skulle funka men det känns dels risigt mot hunden man tagit in i sitt liv och samtidigt väldigt svårt när man skapat ett emotionellt band till den.